Jeriko
Slusspaviljongen - Jeriko
Paviljongen, som nu används som slusscafé, byggdes på en kulle mellan första och andra slussens norra delar vid Skoftebyn. Huset är byggt i trä och byggdes som hvilostuga för slussgossar år 1908. Indelat till förstuga, vaktrum, toalettrum och sofsal, den sistnämda med takbelysning och ventilationstrumma i taket. Det byggdes till pojkarna vid slussarna, som arbetade med att dra båtar, som då skulle få ett hus att sova i när de hade tjänstgöring och fick hasta upp på natten för att hjälpa båtarna vid slussningen. Pojkarnas sovhus kallades för Pojkpaviljongen.Slussbiträden eller drapojkar jobbade och fick slita ont för att hjälpa till med försörjningen hemmavid.Det var ett riktigt trälgöra.Ofta fick de sova på golvet i vilostugan i de kläder de hade på sig, men det var ändå ett vindskydd.
Gossarna som drog båtarna gick i skolan på vardagar, i Myrtuvans skola gick de varannan dag och i Skoftebyskolan gick de varje dag. Drapojkar var bl a Korgmakarns Gustav, Kalle Knagg och Soliarns Birger. Drapojkarna var mellan 11 och 14 år gamla och som hade ett band att bära runt sin mössa. När de gått fram för prästen fick de inte jobba som drapojkar längre.
Segelbåtar och pråmar drog de med linor vid slussarna och trossen skulle läggas runt pållarna. Slussluckorna skulle öppnas med järnkorsen vid kuggutväxlingen på portarna, vilket var mycket tungt. Båtarna drogs i turordning av gossarna. Sista på tur var alltid seglare, då de ansågs mindre viktiga med arbetet. ”Ta mej skepparn” hördes allt som oftast. Skeppare på segelbåt gav bra betalt för utförd tjänst. Svårast var att dra igång stillaliggande fartyg, men det fanns en teknik att använda strömningarna från vattenslussningen. Storleken på båtarna avgjorde vilken sluss som skulle användas av 1800- och 1844-års slussar. Gossarna var noga och skötte jobbet på allra bästa sätt, då de var upplärda av äldre syskon och föräldrar. Förtjänsten gick de hem med till mammas tunna matkassa.
Fartygen drogs med handkraft igenom slussarna och drapojkarna hade 10-25 öre per båt. Dessutom måste båtarna, seglare och pråmar dragas genom hela kanalen och de små trälvägar som ännu finns på västsidan av älven söder om sista slussen, nedanför Skälsbo minner om detta hårda slit, där oxar fick dra. Stycken av trälvägen för drapojkar synes ännu vid kraftkanalen öster om stadskyrkan. Vid 1920-talet fanns detta slit knappast kvar. De som drog båtarna kom i stora pråmdragarskaror och hördes när de fått lön var 14:e dag.
Slussvakterna arbetade i långa pass om 24 timmar åt gången, därpå hade de 7 timmars ledighet. De sov var fjärde natt helt i sin säng hemmavid. Lönen var inte så hög utan var 39 kr och 50 öre per månad. På vintern när det kom färre båtar minskades lönen till 19 kr i månaden. År 1892 passerades i slussarna 5623 stycken ångfartyg och därtill 2774 segelskutor.
Barnen i Skoftebyn läste religion i skolan ty Kristendomskunskap var ett viktigt ämne. Där fick de läsa om när Josua med israeliterna gick sju varv runt Jerikos murar. Prästerna blåste med horn och sist kom folket och skrek, så att muren runt staden rasade, kanske på grund av ljudvågorna. Därefter intogs staden och guldet, silvret och kopparn som fanns i skattkammaren lade man beslag på.
Detta hade ungarna i skolan fått läsa, och de fascinerades och fantiserade. När huset så byggdes år 1908 mellan slussarna tyckte de att den såg ut som en fästning på kullen, med en stenmur inunder, och den enda fästning de visste om var den i Jeriko. Därför kallades huset för Jeriko.
År 1918 användes paviljongen som verkstad. Sedan 1983 bedriver SIF, Skoftebyns Idrottsförening slusscafé vid huset och deras räksmörgåsar är berömda.
Bild från Innovatum bildarkiv
