Hotell Oslo
Hotell Oslo
Norskan hotell Christiania, hotell Oslo låg vid Linneberg 2, idag Syringevägen 2 i Skoftebyn. Det var ett mindre hus som inte hade så många rum att hyra ut. Kvinnan som hade hotellet hette Julia med norska anor. Det var ett bedagat hotell med rumsuthyrning för dem med små medel att hyra för. Uthuset låg bakom hotellet.
Norskas hotell, hotell Oslo. Linneberg 2, Syringevägen2.
Sara Julia Eriksdotter föddes 3 februari 1884 av föräldrarna klockare Erik Jansson och mamma som var bondedotter, Johanna Sofia Hansdotter. Klockaren hjälpte prästen, ringde i kyrkklockan, skötte kyrkosången samt ordnade med barnaläran, så att barnen lärde sig läsa och skriva. Julia föddes som femte barnet av sju barn i den stora familjen som bodde i Lerkvilla, vester, Lerdal i Dalsland. Sverige var fattigt efter några år med dåliga skördar och ingen mat stod på borden, så det rika England gav hjälp till det fattiga Sverige. Arbetarna i Sverige dränkte sina problem med mycket sprit. Broder Johan Herman utvandrade emellertid till Norge år 1904 och året efter står Julia I Norge med (Arb.Att.) arbetsattest utfärdad i oktober 1905. Det var samma år som unionen mellan Sverige och Norge fredligt upplöstes. Förmodligen är det denna flytt till Norge som gör att hon kallas för norskan. I Sverige var det vid denna tid ont om jobb och fler syskon utvandrade till Norge eller tog båten till Amerika. I Sverige var det missväxt och folk flyttade från jordbruket och in till städerna, som inte kunde svälja alla arbetare. Kvinnorna fick ofta fyra barn, så familjerna var trångbodda. Med sin dialekt från Dalsland och nu också norsk prägel på språket, så bröt hon av mot trollhättedialekten. Men Julia tar sitt pick och pack och flyttar tillbaks till Lerdal i Sverige, men fortsätter sedan och står som ägare till Linneberg 2, Sylte Skattegård i Skoftebyn, Trollhättan från 31 december 1923. Det hade varit en toffelfabrik där tidigare och ägot bestod av två hus med många rum. Julia var vänlig med ett gott hjärta uppvuxen i en kristen familj som tog emot mindre bemedlade familjer och ensamma som önskade få någonstans att bo. Hon hade en mindre hotellrörelse utan att fastigheten betecknades som hotell. De som bodde där betalade för rum vad de hade i småslantar. Det kända trollhätteparet Hallman med sin Balle-Maria lär ha bott på hotellet ett tag, men flyttade sedan till ett hus uppe vid Lyrfågelskolan. I församlingsboken kan man läsa år 1914 att mamma till Julia står omskriven som sinnessjuk. Julia sålde sina fastigheter vid Linneberg 2 och flyttade upp till Dalsland. I Folkräkningen både 1950 och 1960 står Julia som fastighetsägare och bor i Gerserud, Mellerud. Sara Julia var ogift och avled 2 juli 1968 i Gerserud, Dalsland på samma adress som hennes bror Gustaf Adolf hade fastighet. Husägare Gustav Adolf var gift med Anna Kristina Vilhelmdotter, han avled 1951.
I början på 1900-talet fanns det inte så många arbeten att tillgå, så människor vandrade runt för att söka sig en inkomst. Det var nasare, tiggare, arbetslösa, luffare och många olika människor. Nasare kom ofta på en cykel med en sliten resväska av papp full med krimskrams på pakethållaren. De visste hur man skulle tjusa en fattig kärlekslös kvinna. ’Vassego lella fröken’ hördes allt som oftast bakom ett stort leende. De behövde bara ett par dagars inkvartering för att sedan ge sig av till nästa ställe, för att försöka sälja något och få lite slantar eller en brödkant. Om man sa att man skulle till Norskans hotell, så visste alla vart det låg. Var man vandrare med lång lodenrock utan cykel, så hade man sina persedlar i ett knyte eller ränsel på en käpp hängandes på axeln och vagabonder var alltid på vandrande fot. Många av dem sökte mål eller meningen med livet och lät dagarna komma och gå. De lämnade in sitt knyte hos norskan och lommade sedan runt vid slussarna och försökte prata sig till något litet arbete.
Några var kringresande gårdfarihandlare med ett större lager av tyg, nål och tråd, samt garner. Det var knallarna från Sjuhäradsbygden som gjorde lämpliga resor till Trollhättan när det var marknadsdags. Några sålde även band till håret, små och stora kammar, tvålar, skillingatryck samt finaste lyckobrev. Lyckobreven var populära då de talade om innehavarens framtida rikedomar i rikliga spådomar. När marknaden var över, gick de runt i bygden och knackade dörr för att få sälja mer från sin pappväska på cykeln.
En del var riktiga lurendrejare och försökte schackra på folk en massa med förespeglingar om äkta vara, billigt och rart. Ibland fick de en tallrik rågmjölsgröt för ett grant nålbrev. Resanden och dinglare var alltid spännande och skoftebyungarna stack fram sina anleten för att titta på när all bråten drogs in i Norskans hotell. Somliga var månglare och drog sig inte för att lura av eller skinna någon på alla slantar, den enes död den andres bröd. Vid handel var allt tillåtet. Man kunde sälja det mesta för lite grynvälling med mammons frestelser. Otur var det när en våldsam flåbuse kom innanför tröskeln till hotell Oslo, ty då dröjde det inte många minuter förrän rösterna höjdes och det blev bråk om minsta lilla vedträ. ’Din knävel’ röts det emellanåt. Då gällde det att gömma sig och hålla sig undan tills bråket hade bedarrat.
Landsvägsfolk hade inte så långt att ta sig från Landsvägen mot Göteborg och till Norskans hotell. Kom det in någon liten fant med Kubb på huvudet och spelade fin herre, med en grann snusnäsduk vid halsen, då kostade rummet ofta någon krona mer och Julia hade sitt artiga språk till ’goe herrn’. Krämare var småhandlare med resväskan full av små fack för diverse varor att handla med. En del var lumpsamlare, men de var illa sedda, ty lump ville man samla själv. Man vävde granna trasmattor av lumpkläder. Skojare fanns alltid vid dörren så Julia fick sina rum uthyrda. Vandrarna kom från Sjuntorp, Dal, Skara, ja ända ifrån Danmark, så det var ett sammelsurium av språk och dialekter. Alla ville ha jobb när slussar var under uppbyggnad. Arbeten vid slussarna hade spridit sig över hela landet och man trodde att där fanns det jobb för alla för att få mat för dagen. Knivsliparen var alltid välkommen och fick hett Cikoriakaffe efter att alla knivar och saxar slipats. Löskefolket vilade sina trötta och dammiga ben på soffan vid huset. Fågelkvitter och skymningssvalka med en pilsner gjorde gott om aftonen. Trådluffarna satt med sina trådarbeten och knåpade. Vid bänken hördes allt skvaller om livshändelser och eländen runtom i trakterna. Flera berättade om Kristallmottagaren som gav nyheter och kunde höras via hörlurar, men ingen hade sett en sådan. Berättelserna var ofta kryddade med starka svordomar vid ond bråd död och olyckor med sjukdomar som botats av kvacksalvare. Tjuvar som blivit påkomna av länsman var varnande exempel och man tyckte synd om tjuven.
Vandrare som hade nattläger i något uthus och som sågs stryka omkring sysslolös, greps av landsfiskalen för lösdriveri och sattes i finkan. Så de såg sig alltid om att finna en sängplats och något att göra, kanske hugga ved och bära in vatten. Ibland hade någon med en fela och spelade smäktande: Du svarte zigenare, kom spela din sång, ikväll vill jag glömma allt, som var en gång.
Bakom huset växte det Humle ovanför smultrondiket, som gubbarna gärna gick och fingrade på. När Julia hörde en pilsnerkork smälla till, visste hon att nu var det inte långt tills gubbarna kom i bråk och hon sa till i skarpa ordalag att pilsner var förbjudet i hela huset. Och hittade Julia några gömda pilsnerflaskor under madrassen, så tog hon vara på dem. Julia hade rum med en utdragssoffa som hade lock för att sitta på under dagtid, samt rum med utdragssäng, en stol och ett litet bord därtill. Julia hade inte råd att ha rummen uppvärmda vintertid, men i köket var det alltid varmt och där hade hon Bibeln samt två utdragssoffor med tagelmadrasser vid fönsterväggen. I fönstret fanns alltid pelargonior i krukor. Den som betalade kunde få sill och potäter att äta. På stora rummets vägg hängde ett gökur, som ofta fungerade.
1971 eldades hotell Oslo upp av brandkåren.
Referens: Skoftebyn – ett samhälle uppstår och utvecklas. År 1991.
